Referat 2003
Sollerön 2003 - Skepp O'hoj!
Veckan innan midsommar stod det allt mer klart att det skulle regna på Solleröloppet - precis som förra året var frågan bara hur mycket. Väderprognoserna pratade om skurar och 10 grader vilket kanske inte är det cykelvädret alla uppskattar.
Väl uppe på Sollerön hade vi 4 stugor ytterst förtjänstfullt bokade av Pernilla (tack, tack!). Dessa fylldes snabbt under torsdagskvällen med förväntansfulla / rädda cyklister. Eftersom samtliga starter var tidiga, speciellt seniorernas, så blev det en snabb rekognosering av den långa uppförspurten, ännu mera kolhydrater och sen rakt i säng. När vi vaknade klockan 04.45 var det 10 grader varmt och till vår förvåning regnade det inte utan var bara molnigt? Mera mat och på med kläderna, under idogt snack om vad som skulle vara mest fördelaktigt i ett läge där vädret kunde sl? om vilken sekund som helst, alla vara dock ense om att varmaste linimentet som fanns skulle vara på sin plats. Några minuter efter klockan sex var vi samtliga (seniorer) ute på vägen och rullade upp mot starten för att signera startlistan och rulla lite.
Vid 06.30 gick starten. I klungan som var något decimerad av väderutsikterna, 142 var anmälda men bara 101 cyklister startade, fanns ett dussin Valhallcyklister. Ut från Sollerön gick det ganska så långsamt men efter bron väl inne på fastlandet gick två cyklister loss, en från ECI och en från Cinds CK allt medan klungan fortsatte att lugnt rulla igenom de vackra småbyarna i kanten på Siljan. De flesta väntade nog på de fruktade Skeerbackarna som väntade norr om Orsasjön innan man vände tillbaka in mot Sollerön.
Medan de två utbrytarna jobbade på kom även klungan in i Orsa och in mot den bergsrygg som Skeerbackarna utgör. Efter en dubbel vänstersväng var de helt plötsligt dags och de på förhand tippade favoriterna började röra sig framåt i klungan? och som ett brev på posten sträcktes klungan ut. Efter benen fyllts till bredden av syra var det dags att köra utför, i princip ner till samma ställe som vi nyss var på (vilket för vilken icke cyklist som helst skulle kännas som en totalt onödig sak att företa sig vilken morgon som helst innan klockan åtta.) I den andra och tredje backen splittrades klungan upp av det höga tempot och i backen som aldrig såg ut att ta slut var det med glädje vi såg tappra och morgonpigga Valhalltifos heja på oss för glatta livet. Mario blev så glad att han stannade och pratade med dem en stund och sen i ett svagt ögonblick bestämde sig för att Martinas vackra ögon var en trevligare syn än ett par mil asfalt nästkommande en och en halvtimme. De två utbrytarna var inhämtade och i den snabba utförskörningen efter Skeer blev de tre främsta smågrupperna återsamlade till en större med David M och jag (Fiffi) i. De som hade fått med flest cyklister i denna 30 mannagrupp var Ceres och Fagersta som hade fyra respektive tre av sina killar med, så de tog ansvar och höll farten uppe medan de flesta andra rullade med och smed planer inför avslutningen. Bakom i huvudklungan fanns det gott om Valhallcyklister som körde lagtempo för att köra ihop alltsammans. När avslutningen kom allt närmare sågs klungan bakifrån varpå Fagersta och Ceres i spetsen insåg faran och höjde tempot ytterligare en gång samtidigt som det regn som vi alla fruktade kom, svalkande och skönt precis som det kan vara sådär i november. När huvudklungan till slut anslöt bakifrån var vi plötsligt inne i avslutningen med mindre än en kilometer kvar att köra, jag försökte att avancera ifrån min 20 plats i klungan men eftersom jag inte var den enda som hade såna planer blev det väldigt trångt och två cyklister gick i backen (bla Torbjörn Troell) och klungan stannade av och cyklisterna framför fick en ordentlig lucka och kunde göra upp om pallplatserna. Väl uppe på cykeln igen och inne i den långa målbacken tog jag rygg på två Fagersta cyklister som stumnade efter att ha hållit fart under den andra hälften av loppet, vilket renderade en topp-tio placering. Bakifrån kom Pelle som skjuten ur en raket och spurtade till sig en 18:e plats i sin hemmatävling. I mål visade det sig att distansen hade varit 105 km istället för utlovade 120 km (det börjar bli en tradition på Sollerön eftersom de förra året också utlovade ett lopp över 120 km men med den bansträckningen blev det 140 km) och när detta påpekades för speakern blev svaret: ”det verkar ju i alla fall jämna ut sig i längden…” Jo vars det är ju sant!
Efter ett snabbt eftersnack rullade vi ner till den varma bastun i stugorna och med hälften av linimentet kvar på benen blev sortin ut ur bastu lika välkommen som sillen senare på kvällen, men det återkommer vi till. Både dam- och herreliten hade nu startat och damerna skulle avverka samma stäcka som seniorerna och herrarna körde 190 km med bonusvarv över de mer kulliga delarna av varvet (läs Skeer) plus Gesundabacken både först som sist. Vi (semilevande seniorer) begav oss till Skeer för att heja på tjejerna och killarna i elit. Killarnas lopp dominerades av Bianchi och åter Bianchi men Wilert låg fint med i huvudklungan och såg inte alls ut att lida speciellt mycket av den tuffa stigningen. I tjejernas mindre klunga hade Monica Holler tagit kommandot och ryckt uppför tillsammans med en handfull andra cyklister men i huvudklungan låg tre Valhalltjejer i topp och höll tempot, vi hejade som bara den i det ihållande regnet och faktiskt såg de ut att vara lite piggare och modigare än någon av de andra i klungan. Vi satte oss i bilen och körde tillbaka in på Sollerön för att hinna i tid till målgången. Valhalltjejerna (Lotta, Johanna och Anna) jobbade på och klungan kom ikapp utbrytarna på väg tillbaka mot Sollerön. I klungspurten som följde tog Johanna en femte plats, Anna en sjunde och Lotta en elfte i sitt första elitlopp (Ni har bra gener Anders och Lotta, ta ert ansvar, jalla jalla!).
Den distanserade herrelitklungan jobbade på i regnet medan Bianchiklillarna kom en och en över mållinjen. Vi tog tillfället i akt och passade på att äta korv, Mats åt tre stycken vi andra åt två. När väl klungan kom såg vi en skitig Wilert spurta till sig en 24:e plats, väl över mållinjen skakade han som en lite terrier av köld och medan Otto klädde på honom lite torra kläder gav vi andra honom välförtjänt beröm. Gerhardsson och Andreas Larsson hade brutit loppet men kvar på banan fanns Kristian Hallsten, han hade kommit i närkontakt med asfalten i en trängd situation uppe i Skeer och fick aldrig kontakt med klungan igen men med ett psyke av kryptonit fullföljde han loppet i alla fall.
Efter detta handlade vi mat, sov och var på prisutdelning i lite olika ordningå men det är hög tid att vi kommer till sillen och efterfesten. Nämnas bör väl att nästan alla priser i samtliga klasser var Moraknivar och Roberto Vacchi (som delade ut priserna) skämtade glatt om det inpolitiskt korrekta att dela ut knivar till höger och vänster I Dalarna PÅ midsommar. Johanna tog dock inte en kniv för sin femte placering utan en brödrost och fortsätter hon på detta viss så har hon snart ett helt kök fyllt av köksmaskiner.
I lägenhet T-20 var stämningen hög och vi åt glupskt upp vår midsommarmiddag med både sill, nubbe och grillad kyckling (Tack Marre för marinaden!), och hurra för senapssill! Av ren taktik sprang vi sedan raskt över till grannhuset för att inte få den följande efterfesten till oss, men det hade vi nog inte behövt vara oroliga för slog det oss snabbt. Alla var redan där och Wilert hade med hjälp av Mario och David E nästan tömt en flaska gin med lite tonic i sann Brottbyanda. I brist på riktig stereo (bättring utlovas till nästa år) spelade Anders hårdrock på sin bärbara dator, Robert bjöd den som ville ha på fickvarm nubbe och alla var glada. I sin glädje över att de 190 km var över föll Wilert i trans och höll låda med glada tillrop som ”Taa-Taa? och ”Skepp O´hoj? innan han bestämt förvarnade oss andra att han hade en halvtimme kvar till han skulle däcka (kanske en sed från Brottby?). Han höll i 40 minuter, sen sov han halvliggande mot Pernillas arm. Vi andra fortsatte att lyssna på hårdrock. I en diskussion över huruvida Scooter var bra som musik till något annat än spinning avslöjade David E att han verkligen gillar Scooter och nämnde lite för många låttitlar för att det hela skulle kunna ses som en bagatell.
Dagen efter var det riktigt bra väder (läs uppehåll) och vi for tillbaka mot Stockholm i lite olika bilar vid lite olika tider men alla med obligatoriska stopp på sunk-burgar hak.
Taa –Taa !
//Fiffi
Uddevalla-Vänersborg 2-dagars
så var det dags för ytterliggare en helg full av tävlande. Lördag morgon
kl.07.00 drog jag och Joel ut från stan för att ta oss till Uddevalla och två
dagar av tävlande. Efter fyra-fem timmars bilresa var vi i varje fall framme med
god marginal och kunde förbereda oss för linjeloppet. Mitt lopp bestod av 6 varv
på en 15 km lång bana med ett par lite jobbigare backar och lite småkuperade
vägar, en fin bana som jag verkligen kan rekommendera inför nästa år.
Dag 1- Linjeloppet: Startfältet var ganska tunt med bara 25 cyklister varav 6
från CK Ringen som är den skånska motsvarigheten till Valhall och som skulle bli
dom jag skulle se upp med. Direkt på start drog jag på lite i backen för att
slippa regnet som hade satt igång. Attackerna gick på ett i ett och Ringen var
ständigt med på alla och bromsade i klungan på klassiskt Valhallmanér. Jag insåg
snabbt hur taktiken skulle se ut, gå loss med någon kille från Ringen och ett
par andra för att på så sätt få bra chans till dels en etappseger och dels en
bra totalplacering. så efter 2.5 varv attackerade en kille från Ulricehamn med
en från Ringen och klungan bara stannade av, i valet och kvalet beslöt jag mig
för att stöta ikapp vilket gick hur lätt som helst. Samarbetet började och efter
bara några kilometer anslöt två killar till varav en från Ringen. Perfekt
eftersom jag visste hur väl Ringen kontrollerade klungan innan attacken. så
luckan växte snabbt och efter ytterliggare ett varv var luckan 30 sekunder och
efter det femte såg vi inte längre klungan någonstans. Samarbetet var helt
perfekt, verkligen superbra kört av alla! Men så med ett halvt varv kvar
attackerade två killar som jag fick plocka in, sen var det ganska lugn körning
till upploppet där jag klantade mig och gick in först på upploppet och tyvärr
kände mig tvungen till att dra igång en långspurt som slutade med att jag blev
omkörd från både höger och vänster och blev till slut femma på etappen. Ett
resultat som jag kanske inte är överlycklig över men som var perfekt med tanke
på att luckan blev 2.12.
För Joels del sabbade en trasig växelvajer allt, efter 3 varv med enbart
framväxel brakade allt ihop och han var tvungen att låna en cykel för att ens
kunna gå i mål så att han skulle kunna köra söndagens tempolopp.
Dag 2 ? Tempot: Dagen till ära fick jag som tur var låna Stefans grymma tempohoj
med tempohjälm och hela köret. Efter gårdagens lucka var det bara att inse att
bättre möjlighet att vinna sammandraget får jag aldrig eftersom jag kände på
linjeloppet att jag var om inte den starkaste så åtminstone en av de tre
starkaste i utbrytningen.
Tempot på 20 km började med lite medvind och en backe. Jag fick snabbt syn på
Wänershof:aren som tog klungspurten och efter ungefär 10-11 km hade jag kört
ikapp honom, resten av loppet gick på ren vilja. Sista kurvan höll jag på att
klanta mig rejält eftersom jag hade en betydligt för hög hastighet in i kurvan
och fick panikbromsa. Vilket förmodligen gjorde att jag blev trea, slagen med
0.5 sekunder av tvåan på tempot. Dock blev jag distanserad med en minut till
vinnaren. Som tur var så var ingen från utbrytningen före mig i mål så min tid
räckte till totalsegern med 11 sekunders marginal. Något som jag fortfarande
inte kan fatta är sant.
Joel körde förövrigt riktigt bra i elit där han slutade fyra på tempot.
Det var väl allt för den här helgen, har ni några frågor så är det bara att
ställa dom.
/Robert D’Agostino
Faluloppet
Här kommer en liten rapport från
Sverigecuptävling nr2 Faluloppet.
Banan för dagen var indelad i två delar, ett stort varv 4x37km och ett litet
6x5,5km. Totalt 181km. Det var upp och ner ta mej fan hela tiden (1900 höjdmeter
totalt). Hade lite onda aningar om att det skulle bli ett plågsamt lopp och det
blev det. Jag var risig i magen och benen kändes inte fräscha. Kanske var jag
inte återhämtad från strapatserna under Ringerike Gpå
Nåväl, det var ett cuplopp och jag hade en 6:e placering i cupen att försvara så
det var bara att bita ihop. Jag och Kristian var de två som laget skulle jobba
lite extra för denna dag. Ett tungt men inspirerande ansvar!
Det var uppenbarligen många som kände sig pigga och fräscha idag. Det blev ett
högt tempo direkt, attackerna avlöste varandra. Ingen verkade ha respekt för
den tuffa avslutningen runt gruvan! Valhall satt dock högt upp med hela laget.
Luca, Jeppe och Andreas var dem som tog mest ansvar inledningsvis. Andreas
offensiva körning ledde till att han kom loss i en utbrytning tillsammans med
vinnaren av skandisloppet Fredrik Eriksson Uppsala CK. Killarna var loss en bra
stund, trots detta var det ingen jämn fart i klungan.
Bianchilaget attackerade gång på gång. En utbrytning utan någon Bianchiåkare
verkade de inte acceptera. Jag och Kristian försökte sitta högt upp för att ha
koll på läget. Jeppe hade en sedvanlig punka och fick slita hårt för att komma
tillbaka, lite väl hårt skulle det visa sig. Jeppe fick kliva av en stund
senare. Såhär i efterhand förstår vi ju varför. Han skulle ladda för en dagslång
utbrytning i Skandisloppet. Luca har haft problem med lårmuskeln sedan Ringerike
GP, det kändes inget vidare idag heller. Luca klev därmed av. Kvar i tävlingen
var jag, Andreas, Joel och Kristian. Utbrytningen var nu inkörd, jag och
Kristian gick med i några hårda attacker, men självklart inte den avgörande.
Bianchi och mälarenergi var med i utbrytningen, vilket ledde till att farten
stabiliserade sig i klungan. Gruppen på 6-7 man fick någon minuts försprång in
på det lilla varvet. Det var en skaplig backe som skulle köras 6ggr.
Farten drogs upp rejält strax innan lilla varvet. Alla sökte positioner för att
inte ligga för långt bak inför stigningen. Det blev stenhård körning i backen
och gummibandseffekten blev ett faktum. En grupp på 7-8 st. gick loss. Jag hade
inte krafter att gå med, inte heller Kristian. Tempohästen Joel fick slita ont
på dagens kuperade bana, i backen på lilla varvet var det stopp. Andreas som
hade varit så generös med sina krafter i ett tidigare skede av loppet blev
tvungen att släppa. Jag och Kristian satt nu med i det som var kvar av klungan
ca 25man. Några körde lite hårdare än andra i backen, men det samlades ihop på
vägen ner mot varvning. Det var ingen körning för att komma ikapp täten. De
bästa för dagen fanns där framme, åt dem fanns inget att göra. Några droppade
dock ner i våran grupp, backen och distansen tog ut sin rätt. på 4:e varvet
höjde 3 killar tempot i backen. Jag körde lugnt i tron att det inte skulle
hålla, sparade mina sista krafter lite. Det var synd, jag skulle gått med där.
Jag kände mig piggare i ben och mage mot slutet och bestämde mig för att försöka
få en lucka i backen på sista varvet. Det fanns några cuppoäng kvar att kriga
om. Jag körde på i backen och fick bara en Bianchi åkare på hjul. Nu var det
bara att ladda på järnet ner till mål. Kristian låg rutinerat på andra hjul i
klungan och tog det ovanligt lugnt i kurvorna. Jag kunde hålla undan till
gruppen bakom men fick vika mig i spurten för en ”utviladå Bianchi kille. En
18:e plats var väl egentligen ingenting att skriva hem om, men nu har jag gjort
det i alla fall. 5 nya cuppoäng lyckades jag dock bärga.
Tack laget och Otto för hjälpen!
Anders Gerhardsson
Västmanlands 4-dagars 2003
Instuvade i en härlig minibuss och ett antal snabba bilar styrde ett gäng av Valhalls elit- och seniorkillar mot gurkstaden Västerås för att köra etapplopp.
Etapp 1 - Tempoprolog (2,5 km). Kan i korthet sammanfattas med: 30-40 minuters uppvärmning (i regnet), starta och köra 3 minuter full fart (i regnet), gå i mål och rulla tillbaka till bilen. Sedan upptäcka att det inte finns något varmvatten i duscharna. Snabbast av oss på prologen var Joel med sjunde bästa tid i elit och Mario med fjärde bästa tid i senior.
Etapp 2 - Hässl? GP (Elit 12x5 km, Senior 9x5 km). Varvet hade en backe men var i övrigt lättåkt och utan några alltför trixiga kurvor. Idag regnade det inte men var ändå rätt kallt. I seniorklassen var alla valhallare aktiva och följde den uppgjorda planen. då det drog ihop sig mot målgång och klungan fortfarande var samlad förberedde vi oss för att jobba för våra spurtkillar Fredrik och Johan. Vilken utdelning det blev - Fredrik vann spurten och Johan blev trea! Även i elitklassen var killarna aktiva och arbetade för att hålla farten i klungan. Under flera av varven kunde man bl.a. se en hårt jobbande Wilert högst upp i klungan. Även elitens lopp slutade med klungspurt, som vanns av Anders Grönqvist (ECI).
Etapp 3 - Ramnäs tempo (28 km). Lördag betydde tempo, men vädergudarna hade nog inte förstått det riktigt eftersom det bara var 3 grader och regnade kraftigt (och regnet övergick sedan självklart i sn?). De flesta värmde upp inomhus på trainer och försökte ta till diverse knep för att inte bli så nerkylda under loppet. Dubbla handskar (med eller utan kinky latexhandskar utanpå), tredubbla skoöverdrag och så många underställ som möjligt under tempodräkten. Alla kombinationer testades, men få fungerade. Banan var en relativt flack vändpunktsbana med kantvind. Kylan och vätan gjorde det svårt för många att komma upp i tempopuls och fart, men trots detta gjorde flera valhallare bra lopp. Snabbast i gänget var Joel respektive Mario. Efter målgång frös några så mycket att de fick ”tinas uppå fullt påklädda i duscharna (bildbevis finns). Bäst tider för dagen hade Bengt Gingsj? (ECI) i senior och Thomas Lövkvist (Team Bianchi) i elit.
Etapp 4 - Anundsloppet. Sista etappen för helgen, en trekantig(?) varvbana på 3,8 km. Idag regnade det inte, men blåste istället. Även idag körde seniorlaget snyggt och attackerade, kontrastötte och var aktiva. Vi hade med folk i ett flertal utbrytningar, men ingen av dessa höll dock hela vägen i den hårda blåsten. Efter att på sista varvet ha hämtat in en sista minuten-utbrytning började Valhall-tåget uppdraget för spurtarna. (Man kan nästan tro att vissa tränat spurtuppdrag hela vintern. Det gick verkligen som på räls ? och fort dessutom!) Fredrik var starkast även denna dag och vann etappen före två Norrtälje-killar. Vackert!
I elitloppet, som körde samma bana fast dubbelt så många varv, körde Wilert igen aktivt, Andreas var med i en utbrytning som resulterade i två extra bonussekunder och Joel försvarande sin fina femteplacering sammanlagt.
Helgens facit: två etappsegrar, en tredjeplats och en femteplacering sammanlagt i elitklassen ? inte illa, eller hur?
/Mats
Hjälmaren Runt 2003, Sverigecup, deltävling 1
så var det dags. Laget som skulle köra för Valhall annonserades av Otto på taktikmötet ett par dagar innan: Anders, Kristian, Luca, Jeppe, Henric och Andreas. Både Andreas (Larsson f.d CK Falken) och Anders (Gerhardsson f.d Bure CK) är nya i Valhall för 2003, men visade framfötterna på Monarkloppet bland annat. Dessutom fick Joel och Marcus (Johansson f.d Hymer) plats i Smålands CFs lag där också Lasse Telenius från Valhall följde med som mekaniker.
I Valhalls lagbil åkte Otto, Peter och jag med (Stefan) som mek. Allt var förberett och Otto var nervösast av alla. Vi blev lottade till första positionen i karavanen och Anders lovade att vi skulle få behålla den.
Söndag morgon, inget regn?
När vi lämnade Stockholm var det fortfarande uppehåll men ju närmare Örebro vi kom desto mer regnade och blåste det. När det var dags för start var det bara 5 grader varmt och ihållande regn. Cyklisterna såg lite molokna ut. I lagbilen var det däremot torrt, varmt och fullt med kaffetermosar, goda kakor och gott humör. Vi såg nog rätt nöjda ut.
Precis när vi började diskutera kaffetiderna (elva-kaffet och tre-kaffet) under masterstarten hör vi hur det rasslar till och Jeppe skriker något om punka över radion. Plötsligt står han till vänster, Otto nitar, sjukvårdsbilen bakom nitar och smäller nästan in i oss, Jeppe rusar över på andra sidan och sliter ut framhjulet och får ett nytt hjul och så iväg.
Adrenalinet på topp redan innan masterstarten gått. Det skulle bli mer.
Lugn start
Det går ganska lugnt första 20 kilometerna, vi fixar Jeppes punka i bilen och snackar med cyklisterna över radion. Peter håller koll på alla nummer och utbrytningsförsök, men det händer inte så mycket. När vi närmar oss de första öppna partierna på banan varnar Otto över radion "gå högt upp i klungan nu så ni inte åker dit i kantvinden".
Det blir inte så illa som vi befarade, tempot är ganska lågt. Vi ser flera cyklister droppa av från klungan medan de försöker få liv i händerna. Plötsligt dyker Luca upp och ser uppgiven ut ? han är nedkyld och måste bryta, han fryser för mycket. Vi rapporterar till kommissarien och Luca får åka kvastbussen.
Förutom en liten vurpa i ett mindre samhälle, med fyra cyklister, händer inte så mycket. Men rätt vad det är så dras klungan ut. Nu är det stenhård kantvindskörning och flera grupper åker av. Efter ytterligare en fem kilometer kommer Wilert nedsinglande, han ligger och kör med flera andra och vi har dem i karavanen ett tag men förlorar dem ur sikte lite senare. Efter någon mil lugnar det ner sig och flera av storlagen stannar för att pinka. Vi ropar på Wilert över radion att det är stopp i klungan, men vet inte om han hör oss. Några grupper ansluter bakifrån, men ingen Wilert. Lite senare ropas hans nummer upp från kvastbussen.
Efter tre mil har vi fyra man kvar, samt Mackan och Joel i Småland. Det kunde varit värre.
Klungan spricker upp
Fler och fler droppar av i klungan som bara blir mindre och mindre. Plötsligt har vi Anders framför oss i en liten grupp. Har han åkt av? Vill han ha langningå Vi åker upp bredvid men han ser obekymrad ut, tar ingen langning heller. Han avancerar genom karavanen och ansluter till klungan. Efter målgång berättar han att han vurpade, gick på hjul och åkte i backen men klarade sig bra. I svansen på klungan väntar Jeppe och Mackan för att kunna assistera Anders tillbaks om det behövs.
Efter 62 kilometer har temperaturen sjunkit till + 2 grader och det är snöblandat regn! Vinden är brutal, småkillarna i klungan fladdrar omkring över vägbanan. Folk fryser så mycket att deras cyklar vobblar av skakningarna. En liten kille ligger 20 meter efter klungan och försöker ta sig i kapp, länge. Hans framhjul åker kana i sidled av kastvindarna. En Bianchiåkare som tagit service passerar honom lätt och ansluter till klungan. Den lilla killen kämpar en bra stund till men får vika sig till slut.
Samtidigt har en liten grupp gått loss. Efter ett tag har den stabiliserat sig och de fyra har 40 sekunder till klungan. Det är 12 mil till mål och det snöar ordentligt emellanåt. Bianchi har en åkare med. Luckan växer snabbt.
Ett litet tag senare tröttnar Bianchi och går upp med hela sitt lag ? vi räknar till 7-8 cyklister i Bianchitröjor. Farten är riktigt hög och det blåser på i 50 km/h rätt länge. En mil senare smäller det ? en jättevurpa med 10-12 cyklister över hela vägen varav flera såg rätt illa däran ut. Ingen Valhall vad vi kunde se. Vi kommer förbi senare och inser att slakten är igång. Grupp efter grupp ligger och kör för att komma ikapp ? vi passerar grupperna med Andreas, Joel, Kristian och Mackan ? kollar om de behöver langning och kör sedan vidare. Det kan inte vara många cyklister kvar i täten..
Vi är med!
Mycket riktigt. Kommissariebilen ligger bakom en grupp med 15 cyklister. De har slukat utbrytningen och den består av åtta Bianchiåkare (varav två kör för andra klubbar), en Cyclecomponents, en Mälarenergi, en Team Trek-Åstorp, en Vinco, en Degeberga och två från Valhall! Jeppe och Anders sitter tryggt bakom Bianchilaget och låter dem jobba för cuppoängen. Det går fort som satan och blåser kantvind.
Upphetsningen i lagbilen är total och vi firar med kaffe. Det är knappt 100 kilometer kvar. Vi får tidsangivelser till gruppen bakom och avståndet växer snabbt från någon minut till fyra och sedan fem minuter. Våra killar sitter med bra, men Jeppe ser lite sliten ut. två mil senare bryter Degebergaåkaren och det återstår 14 cyklister. Bianchikillarna kommer ner till sin lagbil och får nya handskar ? först ena handen, sedan byta sida på bilen för andra handen. Det ser vanskligt ut i blåsten.
Sex kilometer senare vinkar Jeppe med handen och släpper kontakten. Han är helt slut och nedkyld och har kramp. Han kliver av precis vid langningsträckan och blir upplockad lite senare av familjen.
Anders tar fast langning och lastar i slungans innehåll i fickorna. Han får problem när han ska ta av sig slungan igen eftersom den fastnar i hjälmen. Vi får panik och kastar oss efter en avbitare samtidigt som han backar ner och skriker "Kniv!". Vi langar ut avbitaren men han väljer ändå att försöka igen att trassla sig ur slungan, samtidigt som avståndet till täten växer. Det lyckas och han kör ikapp, men får bita lite. Vi säger till varandra att det inte ska hända igen och bestämmer oss för att gå upp till gruppen nästa gång med bilen.
Kvastbussen full
Under tiden blir diskussionerna över tävlingsradion riktigt heta. Efter vurpan vill man ha fram en ambulans för ett eventuellt armbrott. Dessutom är kvastbussen överfull (71 bröt av 97 startande) och kan inte ta upp fler cyklister. Istället för att åka och tömma den kör de runt med alla kalla stackare. Luca och Wilert åkte fyra timmar buss i sina blöta kläder.
Lagledarna börjar bli allvarligt bekymrade över sina cyklister som kliver av och är lämnade åt sitt öde längs vägen. Snön och regnet och blåsten gör situationen farlig och desperationen hörs över radion. De olika lagbilarna tar upp så många de kan.
Efter 135 km bryter den sista cyklisten i Mälarenergi och Serra lämnar karavanen bakom täten. Tretton cyklister kvar och Bianchi börjar attackera två och två. Resten ? fem cyklister från fem olika klubbar gör sitt för att ta ner attackerna men situationen är orimlig. Bianchi går loss med två man som snabbt får trettio sekunder, resten ligger bakom och låter Anders och Co. jobba.
En mil senare är det dags igen. två Bianchi till går loss men Anders är med på rycken så länge det går. Till slut kommer Bianchi iväg och nu är det fyra cyklister i täten. Ytterligare en cyklist från Bianchi går iväg lite senare och efter 12 kilometer har täten två minuter på Anders grupp som nu består av åtta man. Klungan liksom.
Lite småryckigt i skogspartierna, men Anders sitter med fint utan att slita ut sig. Ytterligare två cyklister ger sig vid 167 km och Anders grupp består av tre Bianchi, en Värnamo och en Cyclecomponents. CC-killen attackerar och gruppen splittras igen ? Bianchi försöker steka de andra men Anders tvingar fram dem genom att spela samma spel. Kall kille.
Vid 170 km är det 3.15 till tätgruppen. Bianchi kontarattackerar och CC-killen får ge sig och släpper gruppen som nu samarbetar bra ? Anders jobbar mycket men ser starkast ut. När det är en mil kvar av tävlingen hör vi att det är Lergård, Segersäll, Holmqvist och Lövkvist i täten, följda av Renäng och därefter Anders grupp om fyra cyklister. För deras del är det sjätteplatsen som står på spel. två Bianchi: Ljungblad och Ingevaldsson och en Värnamo-åkare mot Anders ? rätt tuffa odds.
Vi får bekräftelse att loppet kortats på grund av sn? och is uppe vid målplatsen i Ånnaboda. Tävlingen är 7 kilometer kortare och vi meddelar Anders, som verkar väl förtrogen med området, var det nya målet är beläget. Det sägs också att ett tjugotal cyklister ligger 7-8 minuter efter Anders grupp. Kanske har vi folk kvar där?
Målgång
Med två kilometer kvar av tävlingen i backen upp mot Garphyttan kommer rapporterna om attacker i täten. Lergård går loss och tar segern följd av Holmkvist, Segersäll och Lövkvist 20 sekunder efter cirka. Renäng kommer in fyra minuter senare.
I backen upp mot det vi tror är mål, vi var inte helt säkra, hoppas vi att Anders ska vara så fräsch att han kan attackera. Vi kollar med honom över radion och ser hur han glider ner i gruppen en stund för att sedan dra på en riktig rökare.
Det är en lång och seg backe och Bianchi försöker svara men får ge sig till slut. Anders glider iväg mot sjätteplatsen, vi är det näst bästa laget efter Bianchi och alla i bilen är hysteriskt glada. Efter mål ser Anders nästan oförskämt fräsch ut. Vi är övertygade om att han var minst lika stark som många av Bianchiåkarna ? men de var fler, många fler.
Efter en stund kommer flera sm? grupper in. Först Joel på 20e plats och strax därefter också Kristian på 24e plats. Tre cyklister av totalt 26 som fullföljde från Valhall. Ett gott betyg och ett fantastiskt resultat. Visserligen får vi inte behålla platsen som nummer ett i karavanen, men vi ska inte gnälla?
Epilog
Dagen efter. Anders ringer och berättar att Hampe Falk, förbundskaptenen, hade ringt och ville att Anders och Luca ska köra Ringerike runt med Motalas lag. Ringerike är Norges största etapplopp och snäppet mindre än vad Postgirot var ? landslag, proffs och så två Valhallare. Start nu på torsdag första maj!
Båda är med och ser fram emot att få prova på en riktig stortävling ? håll tummarna och kolla hemsidan för resultat och rapporter.
Och Anders och Luca ? stort grattis och lycka till från hela Valhall!
Valhallresultat Hjälmaren Runt 2003, 191 km, snitt 40,7 km/h
6. Anders Gerhardsson + 5.18
20. Joel Ericsson + 17.25
24. Kristian Hallsten + 19.10
Luca, Jesper, Henric och Andreas bröt, liksom Marcus som körde för Smålands CF. Startande 97, bröt 71, 26
fullföljde.
Gran Premio Aliparma - Årets första drabbning
Jag hade till söndag 16/3 anmält mig till en tävling, Gran Premio Aliparma.
Ett ganska stort arrangemang med flertalet klasser, däribland Elit som jag
skulle tävla i. Organisatoriskt var det upplagt så att de som skulle tävla
elit var tvungna att hämta startnummer mm och skriva in sig till tävlingen
på lördagen mellan kl. 15-19. Dagen före tävlingen alltså.
Det är väl ok, om man bortser från att det i mitt fall innebär en resa på 11 mil och
vägtullar
Euro 7 (båda siffrorna för en enkel resa). Eftersom jag sedan ska ta mig
hem igen efter att ha satt en kråka och fått ett startnummer så kostade
mig denna dag, förutom 3h i bil, ca Euro 30-35. Nåväl. Ska det tävlas så
ska det!
Söndag morgon ringer väckarklockan 05:15, och efter en müslifrukost (måste
nog vara nordbo för att äta detta kl. 05:30 på morgonen!) så åker cykel
och andra prylar in i bilen och jag ger mig av till avtalat möte kl. 06:40
med några italienare. Väntar till 06:55 på att mina italienska vänner ska
dyka upp, ger sedan upp och åker till tävlingen. D v s de 11milen, 7 Euro
i vägtullar osv igen, och är på tävlingsarenan strax efter kl. 8. Cyklister
överallt! Mina förväntningar är på topp! Årets första "riktiga" tävling.
Och i Italien dessutom! Den enda som inte riktigt passar in är den hårda
blåsten och den relativt låga temperaturen, 10 grader. Solen gnistrar dock
från klarbl? himmel så det borde värma på senare under dagen.
Jag går igenom den där "före-tävling-rutinen" med allt vad det innebär.
Däcken pumpas, bromsarna och växlarna kontrolleras (trots att jag som alltid
gjort det minst 3 ggr kvällen innan), kläderna åker på, värmekräm runt knäna
.... 09:15 hoppar jag upp på cykeln för att börja uppvärmningen. Bäst att
värma rejält tänker jag, eftersom redan efter 9km ska det börja klättras
upp till 800m (från havsniv?). Och italienare kan klättra. 10 minuter
före start drar jag mig mot startfållan och på en salig blandning av italienska
och spanska (lite tyska och engelska slinker säkert också med) försöker
jag få reda på var jag ska skriva in mig till start.
Himlen svartnar. Ridån går ner. Jag tappar hakan. Min reaktion på svaret
går att beskriva på många målande vis, men faktum kvarstår. Tävlingen är
inställd! Vägen vi skulle köra är avstängd pga. ras. Det är troligen det
budskapet som de ropat ut den senaste halvtimmen i högtalarna, men vad förstår
en stackars cyklist från Mellansverige av det? Den intressanta tävlingen
har förvandlats till 55km defilering i samlad trupp med cicloturisti. Nej
tack! In med grejerna i bilen igen, 11 mil, Euro 7 i vägtullar och 1,5 timme
senare så kör jag med sammanbiten min ett hårt pass, allena, i de Liguriska
bergen istället.
Om man ska försöka sig på att sammanfatta denna "tävlingshelg" då. Den
kostade
mig knappt Euro 100 (28 i vägtullar, 40 i bensin, 28 i startavgift som jag
för övrigt inte fick tillbaka) och jag spenderade 6h i bilen. MEN! Jag fick
ändå två par strumpor (som t o m passar) och 500g spagetti som ingick i
anmälningsavgiften. Det kommer garanterat vara den dyraste pasta jag nånsin
ätit och strumporna får jag väl rama in som minne.
/Magnus