Referat från Svanesund 3-dagars 2004 i Seniorklasen.

Daniel Svettas
I våras åkte vi till Hammarö 3-dagars och fick väldigt knapp med tid att värma upp inför prologen på fredagskvällen. Detta misstag skulle vi inte göra om. Därför skulle Rytz hämta upp mig (Fiffi) och Daniel Appelö redan klockan 11 för att köra ned till Orust. Det slutade med att vi kom iväg 12.30 efter ett kort stopp på Cykelcity och ett ännu kortare stopp hos den lokala thailändaren runt hörnet? Bilen naturligtvis fullpackad av hjul, trainers och annat nödvändigt för en tävlingshelg. Efter att Rytz hade tagit oss ut ur stan bytte vi förare och jag tog över så att Rytz skulle kunna få äta. Den thailändska maten gjorde sitt och Rytz tystnade faktiskt en stund då han satt och svettades i baksätet och kippade efter andan till vårat stora nöje i framsätet.

Efter bensin och kaffepåfyllning i Ödeshög tog Senna över ratten igen och styrde oss blixtsnabbt ned till Borås där hans föräldrar möte upp med en låda mat (stort tack!!!) som också kompletterades på den lokala matbutiken. Med hjälp av Rytz "westcoast skillz" tog vi en fin genväg ned mot Götet men trots detta hamnade vi helgtrafiken. I smygande köer kom tog vi oss sakta upp mot Stenungsund och här vi skulle hämta nyckeln till vår stuga och ta en färja över till Svanesund på Orust. Tiden började rinna iväg och väl framme vid färjan var det mindre än en timme kvar till första start.

Regnet kommer!
Efter lite väntan kom vi till slut över till Svanesund med färjan och valde att snabbt slänga in våra prylar i vår stuga och ta bilen till starten av prologen. Medan vi kollade prologbanan med bilen och häpnade över dess tuffhet hade det ostadiga vädret nu bestämt sig för att det skulle regna. Vilken bonus! Banan såg ut så här: 1100 meter lång uppförsbacke som startade nere vid vattnet och som efter 100 meter svängde höger och sen i en svepande kurva tillbaka till vänster. Efter 600 meter kom den mest kritiska punkten på banan, nämligen en kort nedförslöpa som återgick i en ordentlig uppförsbacke som flackade ut först på de sista 50 meterna innan mållinjen. Vi parkerade på en villagata och spanande snabbt in en carport utan en bil i. Hmmm vad är bäst? Värma upp i regnet eller värma upp under tak? Vi frågade snällt ägaren till detta regn- och vindskydd och han var inte främmande för att ha tre cyklister som cyklade stillastående precis utanför sin entre.

Nu var det mindre än en halvtimme kvar till vi skulle starta och vi monterade upp alla trainers, pumpade hjulen och försökte ladda så gott det gick. Pulsen steg ännu mer när det visade sig att Appelö hade nycklarna till det låsta takstället kvar i stugan. Rytz och Appelö gasade tillbaka till stugan hämtade nycklarna och sen var alla bredda att värma upp. Den slutliga uppvärmningstiden blev för mig till slut mer än dubbelt så lång som på Hammarö, hela 13 minuter.

Prologen
Nere i starten var det lite nervöst. Hur mycket skulle man våga stå på? Kan man gå in i väggen på 1100 meter? Jag startade så hårt som jag vågade och satt nästan inte ner överhuvudtaget. på det lilla krönet växlade jag upp till stora klingan fram och försökte tempoväxla och trycka på ännu mer. När det sista branta partiet kom var blodsmaken i halsen påtaglig men målet i sikte. I mål hade jag ingen aning om min tid var bra eller dålig, jag visste bara att jag snabbt ville ta på mig överdragskläder innan min tunna tempodräkt blev helt genomskinlig. Medan jag rullade nedåt kom Daniel och Daniel strax efter varandra i högt tempo. Åter vid bilen packade vi ihop våra trainers och allehanda hjul och rullade upp mot målet för att se lite elitcyklsiter plåga sig upp för den sista branten. När alla dagens cyklister var i mål gled vi fram för att kolla våra resultat och lyckade faktiskt charma till oss en helt egen färsk resultatlista. Det var kul läsning, jag ledde med 10 sekunder (endast 2 i elit och en junior slog Fiffis tid, Daniel A:s anm.) och Appelö var bara 10 sekunder efter, även Rytz låg topp tio 20 sekunder ner. Nu var det bara att åka ner till stugan, goffa pasta och ladda inför lördagen. Jag sov gott men höll de andra vakna med mitt snarkande.

Regnet avgör!
Det instabila vädret välkomnade oss även på lördagsmorgonen när vi förbredde oss för GPt. Vår stuga visade sig ligga mitt i banan och vi hörde den pålästa speakern mässa redan till frukost. Banan var 1,1 kilometer och skulle köras i 30 minuter plus ett varv. Den fyrkantiga banan hade en lätt uppförsspurt över målinjen och sedan en skarp vänster in på en smal cykelväg som fortsatte uppför till nästa vänstersväng. Detta var banans högsta punkt och efter det så gick det lätt nedför i en svepande vänster till en spännande chikan och sen tillbaka till målrakan. Vi värmde upp på vår altan bakom stugan och smidde planer inför etappen. Tanken var att köra så aktivt som möjligt och att få med minst en cyklist i alla utbrytningar och att se till att farten hölls så hög som möjligt. på första varvet körde den alltid aktiva och översympatiska Johan Balck (Degeberga) hårt tillsammans med sin lagkamrat Peder Spångberg och redan andra gången över mållinjen var en utbrytning bildad.

Jag, Peder och ytterligare en cyklist (har ingen aning om vem... tröskelpuls gör väl närminnet lite suddigt) var loss. Vi pungar på och den namnlösa cyklisten flyger av. Efter fem varv börjar Peder få problem att hålla ett bra tempo i uppförsbacken på cykelvägen och jag får chansen att köra solo längst fram. Det är ca 17 minuter kvar av loppet och regnet tilltar. Jag varvar avhängda cyklister och har alltid någon i sikte vilket känns väldigt bra för moralen. Bak i klungan tar Daniel och Daniel inget ansvar. Den stora jakten på mig uteblir mycket tack vare de blöta förhållandena. Avståndet mellan mig och klungan är stabilt och som tur är så syns jag inte eftersom det inte är speciellt fri sikt nånstans. Med två varv kvar inser jag att jag kommer att hålla och ger allt. Jag går i mål solo men spurtar ändå och hinner precis stanna och vända mig om för att se Appelö komma flygande framför klungan och ta andra platsen. Han hade attackerat på krönet av backen på sista varvet när takten i klungan plötsligt slog av, vilket gav ett litet men viktigt tidsavstånd till klungan plus bonussekunder och en fin pallplacering. Rytz satt lätt med i klungan och fick en 9:e placering på etappen.

Det kändes skönt att stå på pallen och känna att tidsavståndet hade växt till 35 sekunder med tidsbonusen samt att Appelö hade klättrat i totalen. Tjejen som delade ut medaljer kramades högst motvilligt i det tilltagande regnet.

Omladdning
Tillbaka i stugan höll Kessiakoff som bäst på att kämpa om placeringarna i OS och vi laddade om med pasta och köttfärssås som stod klar sedan dagen innan. Glada och mätta gav vi oss ut mot L-O Cykelsport som ligger mitt i Svanesund och är den lokala cykel- och sportbutiken. I den röriga butiken höll ägaren på att serva tillströmmande cyklister och vi fyndade bland belgiska mästartjöjor, obskyra vintermössor, turbosadlar och annat gött. Om ni undrar var alla spräckliga 80-tals cykelbyxor bor så finner ni dem här tillsammans med mängder av gamla Tommasini stålramar. Vi tog med våra fynd ut i bilen och begav oss bort till tempobanan för en närmare inspektion. Det hade börjat spricka upp men blåsten hade tilltagit och på den delvis öppna banan blåste det rejält. Banan var 2 mil lång och gick som ett litet ”då med start nere i höger hörn. Det var motvind ut till vändpunkten i toppen på d’t och medvind på hemvägen förutom sista kilometern som var utsatt och öppen med tuff sidvind. Vi åkte hem, la benen i högläge och begrundade vad som skulle hända och var överens om att det var skönt att ha kört ECI milen tre gånger.

Tvåa på linjehoj!
Vi kom fram till starten och ställde upp bilen på det öppna fältet medan juniorerna höll på att köra sina lopp. Alla med disc-hjul vinglade betänkligt. Vi värmde upp och åtminstone mina ben protesterade rejält åt att bli igångsatta för andra gången denna dag. Appelö såg som vanligt lugn och obehagligt fräsch ut medan Rytz mest verkade tänka på vilken musik han skulle ha i lurarna under loppet. Alla var bra laddade. Jag startade sist med Appelö framför mig och motvinden på startrakan kom emot mig direkt, var det så här det skulle kännas i 30 minuter? Någon kilometer innan vändpunkten kom jag ikapp en cyklist (naturligtvis inte Appelö) vilket gjorde gott för motivationen. När jag ställer mig upp vid vändpunkten drar det till på framsidan av låren och krampen är nära. Jag spinner i det lätta molutet på tillbakavägen och försöker bara tänka gula vackra tankar. I medvinden på hemvägen försöker jag få ny fart på cykeln och använda alla nedförbackar i det rullande landskapet (liknade Bornsjön). I mål är jag helt drägglande och slut men både Appelö och Rytz ser glada ut. Appelö hade tagit andraplatsen på tempoetappen med en vanlig linjehoj upphottad med högprofilshjul och tempopinnar och klättrat till andra plats i totalen. Weltklasse! Vann gjorde Peter Berntsen, CK Master. Tjejen som delar ut medajer fryser och vill gå hem men kramas ändå med Appelö på pallen. Rytz tog en sjunde plats och avancerade också i sammandraget och jag behöll min totalledning med en femte plats på etappen. I denna minut av trött glädje kommer en kommissarie fram till oss med sin pärm i högsta hugg och börjar förklara för oss att vi har begått ett regelbrott genom att ha vikt våra nummerlappar. Reklamen för ”Andersson Bil? hade inte synts. Vi blir rätt så förbryllade och kommissarien fortsätter att peka på olika ställen i pärmen och kommer fram till att vi kommer att behöva betala 150 spänn var för denna förseelse. Vi kontrar med att han kanske kunde nöja sig med en varning till oss men han står fast vid sitt beslut. Senare visar det sig att Appelö hade blivit åtsagd av samma paragrafryttare 20 sekunder innan start på tempoloppet och blivit skitargå kanske var det därför som det gick så fort?

Mat x5
Väl tillbaka i stugan så bestämde jag mig för att det var min tur att få duscha varmt och tog tag i det medan pastavattnet började koka på spisen. Alla tre är trötta men glada. Kvällens klimax blev nog när Appelö till slut var mätt efter fem portioner kycklingpasta. Annars var det OS på TV, låga ställningar och mycket spekulationer om vem som kunde tänkas göra vad på nästa dags linjelopp med de tajta tidsavstånden som rådde. Appelö hade 10 sekunder upp till mig med Peter Berntsen från CK Master en sekund efter sig. Grundtaktiken för sista etappen var att försöka få med en av oss i alla utbrytningar, markera utmanarna och se till att någon av oss tog totalen.

Linjet
Kvällen innan hade vi gjort lista över de farligaste konkurrenterna och deras tidsavstånd och tejpat fast dem på styrstammarna. Proffsigt!
Linjebanan är cirkeln i ”då fast baklänges och har dryga milen långa varv som ska köras 11 gånger, dvs totalt 121 km. Spurten är lätt uppför. Det är uppehållsväder och ca 18 grader i luften. Blåsten från gårdagen har lagt sig lite men är fortfarande påtaglig. Vi rullar lite innan för att känna på benen. Rytz föräldrar och storasyster är på plats och det är kul att ha en liten hejarklack på denna sida landet också. Det här ska nog gå!

Starten går och Rytz leder över de första backkrönen, kanske har han en intern tävling i tävlingen men någon som jag inte vet om? Hur som helst, dagens första attacker är gjorda. Det första varvet fortsätter att gå ryckigt och lugnt omväxlande. på andra varvet drar Appelö ifrån med en cyklist och efter någon kilometer ansluter ytterligare en. Ingen jagar och det är fortfarande mycket långt till mål. De får snabbt en lucka och avståndet växer. Peter Berntsen från CK Master och Nikolai Berglund från Mölndals CK är aktiva och även hemmaklubben Svanesund är med och försöker skapa nåt. Det är dock aldrig organiserad jakt utan snarare enstaka försök att gå ikapp eller ifrån. Rytz och jag plockar det mesta. Ibland glider cyklister ifrån och ligger ett hundratal meter framför oss men när de märker att de är ensamma och ingen kommer upp så kommer de pliktskyldigt tillbaka. Appelös utbrytning tickar på och som mest har de en minut och 50 sekunder. Master och Mölndal pratar med varandra och vid ett tillfälle gör de en gemensam attack som blir riktigt farlig. De attackerar på rätt ställe och hela klungan får gå på allt vad de kan för att täppa luckan. Nikolai från Mölndal förklarar då sitt missnöje med sin placering i totalen och föreslår att vi ska gå iväg. Han bedyrar sin ofarlighet genom att ligga en minut och 45 sekunder efter mig i totalen, han vill gärna plocka några placeringar i sammandraget.

Vi provar igen
De tre utbrytarna blir inhämtade efter att ha legat fria i fyra varv och låt mig säga så här? Appelö var inte tröttast av de tre när de blev infångade. I klungan blir det oroligt igen, men det är fortfarande sex respektingivande varv kvar att köra. två cyklister glider ifrån, Peter Eriksson från Söderhamn och Peder Spångberg från Degeberga. De får 30 sekunder rätt fort och ingen verkar sugen på att jaga dem, inte heller vi eftersom de inte ligger jättebra till i sammandraget. Över ett krön på samma varv ligger jag längst fram till höger på vägen och klungan släpper lucka till mig. Jag bestämmer mig för att göra ett försöka att komma ikapp de två utbrytarna, kanske kan det ställa till med nåt. Jag axar nedför backen för att få en bra lucka till klungan. När jag tittar bakåt så ser jag att Nikolai är på väg ikapp mig och tillsammans börjar vi jobba ifatt de två utbrytarna. Det tar ett halvt varv och sen är vi ikapp. Samarbetet i den nu fyra man starka utbrytningen går bra. Alla har nåt att tjäna på att ligga där. Men det är fem varv kvar. Vi går runt, runt, runt. Dricker lite, går runt, runt, runt. Peder från Degeberga börjar släppa luckor uppför och till slut är han inte längre med.

Vi får bra tidsangivelser utmed varvet och som mest är vår lucka några minuter vilket är bra för då syns vi aldrig någonstans utmed banan. Jag blir alltmer trött och det är fyra saker som håller min motivation igång; Vetskapen om att jag just då drygar ut min segermarginal i totalen om denna utbrytning håller, tanken på att om jag inte håller så har Appelö och Rytz fina ben och fått en bra resa bak i klungan, den gel som jag har kvar och slutligen Nikolai som manar på oss att köra på så att han kan avancera i totalen. Han bryr sig inte om etappen bara vi jobbar tillsammans hela vägen in i mål. Näst sista varvet känns segt och långsamt men vi ger inte upp. När vi passerar målet för sista gången har jag druckit det sista av vattnet och kastar båda mina stora flaskor.

Krampen är nära hela tiden, överallt. Vi gnetar tyst på men farten är inte alls så hög som på de tidigare varven. Enda gången som jag känner mig stark är konstigt nog uppför. Med 3 kilometer kvar till mål förklarar jag för Nikolai att jag inte tänker dra något mer. Allt för att Appelös och Rytz placeringar i totalen är hotade. Han gillar läget och kör på tillsammans med Peter från Söderhamn. Ute på målrakan tänker jag bara på att spurta. Men när jag ställer mig upp för att göra igångdraget så krampar hela vänster benet till totalt och jag ramlar nästan av cykeln. Nikolai och Peter tittar förvånat på varanda och spurtar sedan om segern. Jag tappar fem sekunder till mina utbrytarkollegor och får nöja mig med tredje platsen? men det gör inte så mycket, utbrytningen gick hem och jag har säkrat totalen. Långt ute på fältet kommer då Appelö solo. Han har med ett halvt varv kvar stött ifrån klungan och solokört sista fem kilometerna. Jag bromsade och han stötte? telepati! Klungan jagar bakom men kommer inte ifatt. Han kommer i mål dryga 30 sekunder efter utbrytningen och distanserar klungan med 13 sekunder. Rytz har tagit hjul på Johan Balck som brukar spurta bra men Johan startar spurten väl sent och Daniel kommer femma i klungspurten. Jag är så trött att jag varken kan gå eller cykla men Rytz föräldrar servar oss med dricka och överdragskläder. Det blir raskt prisutdelning och vi är alla tre med i ceremonin. Tjejen som delar ut medaljer börjar bli van och kramas rätt bra nu. Jag tog totalen, Appelö andra platsen och Rytz avancerade till en sjätte plats. Appelö och jag får pengar medan Rytz får en grill. Det går långsamt för oss att plocka ihop våra saker och få cyklarna på taket men till slut är vi nere vid duscharna. Rytz cyklar bort till omklädningen och sitter på cykeln med saltavlagring i hela ansiktet och ser hård ut, han har iPoden (som han dessutom körde med på tempot, vilket inte kommissarien uppmärksammade Daniel A:s anm.) inkopplad och lyssnar troligtvis på farlig gangsterhiphop. Vi duschar, snackar skit och konstaterar att Viktor Renäng har långa ben.

Resan hem
Den är lång, den gick bra och vi åt på McDonalds. Säsongen är snart slut så jag åt pommes! Nästa år ska vi göra samma sak igen.

 - fiffi

Bara Daniel Rytz och några locals vet att det finns en skylt på andra sidan krönet.

Slutpallen? kolla in Dannes grill.

Ni ser det inte, men vi spänner våra lår asmycket.

Rytz kontemplerar efter sista etappen? skulle jag ha haft på lite mera svartpeppar på pastan.
 

Birkebeinern

Var och hälsade på i vårt grannland i helgen för att köra världen största terrängcykeltävling, Birkebeinern. I år med drygt 11000 anmälda.
Resan dit företogs tillsammans med sambo och pyssling och med en förhoppning om att det inte skulle regna då det skulle tältas! Hur dum får man vara egentligen? Det regnar alltid i Norge. så även denna gång.
Dock var vädergudarna någotsånär hyggliga. Ösregnandet skedde företrädelsevis under natten.

Efter mellanlandning hos släktingar i Karlstad så kom vi fram till Rena, startplatsen, på eftermiddagen med uppsprickande molntäcke. Under kvällen avnjöts diverse underhållning, trialshow, klädvisning, utställning och shopping av prylar i solsken.

Min start i H30-34 var lagd till 08:00 så det var bara att krypa till kojs när solen försvann bakom fjället. Vaknade igen vid 04:00 av att det ösregnade. så det var bara att ligga där och våndas över att behöva gå ut i regnet. Tio minuter innan jag ställt klockan slutade det regna. Stor glädje. Frukost, liniment, kolla cykeln, kissa, kissa igen och sedan mot starten.

Banan är 89km lång. Den kan beskrivas som en 67km lång uppförsbacke (med en kort brant utförskörning efter 15 km) för att sedan gå utför till målet. Banan består av mestadels grusväg av varierande kvalitet, en bit asfalt i början och i slutet och tre korta terrängavsnitt. Tavell kallade tävlingen för en ”racertävling på MTB?.

Starten gick som sagt klockan åtta och det bar av uppåt. Försökte ta det lugnt i den första stigningen. Med tanke på att det regnat kunde man vänta sega grusvägar och visade det sig, motvind. Här gällde det att hitta ett tåg att gömma sig i.
Den först stigningen på 15 km gick utan att trycka pulsen över tröskel. Sedan bar det av utför. Ett par hundra meter brant utförskörning på sönderregnad stig. Gick bra tills det var dags att börja trampa igen. då hade kedjan hoppat över stora klingan och när jag började trampa igen lyckades jag vrida ett par länkar. När jag fått på kedjan igen levde den ett eget liv och automatväxlade och drogs upp i ”chainsuck?.
Körde efterföljande terrängavsnittet med stigande irritation. Stannade när jag kom ut på grusväg igen för att upptäcka vad som var fel. Lyckligtvis är man tvungen att köra tävlingen med ryggsäck som väger 3,5 kg så jag hade slängt med fler verktyg än normalt och kedjeolja. Tur var det.
Fram med en skruvmejseln och vred tillbaka de länkar som vridit sig och sedan på med massa olja.
Nu hade jag bara hoppande kedja på tyngsta växeln.

Vid det laget hade mitt ”tågå försvunnit i fjärran och jag hamnade i limbo ett tag innan ett nytt tåg dök upp som jag kunde haka på. I motvinden var det svårt att hålla hög fart själv.

Den sista biten av stigningen avslutas med vad norrmännen kallar ”russinbacken?. Här är det dags att käka sin russin eller kliva av och gå. Jag klämde en äcklig Maximgel och gnetade sista backen.
Nu väntade några sega kilometer uppe på fjället innan det bar av utför. Här började det bli segt för många och vårt tåg löstes upp och det skapades sm? grupper.

Nu väntade det roligaste. Utförskörningen mot Lillehammer. Först en lång brant asfaltskörning som gick riktigt fort. Sedan in på skidområdet ovanför skidstadion med lite lätt terrängåkning för att sedan köra nedför landningsbacken för backhopparna!

Hur gick det då? Hyggligt för en första gången. 120:e man i H30-34 på 3.26. Det var cirka 1300 anmälda i H30-34. Vinnaren i H30 körde på ganska precis 3 timmar. Tavell vann elit på 2.41 (de slipper ryggsäck!).
Banan är som sagt mest grusväg så det är inte så stor teknisk utmaning men det stora deltagarantalet och den annorlunda miljön gör det värt ett besök!

/AndreasM

Att skaffa fler cyklar

Det krävs en hel del planering för att skaffa en cykelsamling. För dig som ännu inte börjat, vill jag framlägga en strategi värd att tänka på. Denna strategi gäller hur du ska hantera situationen gentemot en levnadspartner (kvinnlig, manlig eller obestämbar) som inte delar din passion för cyklar.

Låt oss beakta vad som händer med din partner, när du kommer hem med en cykel. Det är viktigt att notera att den första cykeln möts med avsevärd entusiasm från den icke-cyklande partnern, kanske till och med skryt inför vänner. "Den nya cykeln blir praktisk för resor till och från jobbet, och så får man ju en massa motion..." Det är viktigt att inpränta i partnern att denna cykel är en motionscykel, och för turer I skogen kommer en mtb eller en crosscykel att bli nödvändig.

"Varför kan du inte cykla på landsväg eller den där lilla grusvägen med samma cykel?" säger partnern. "Jag tror nog det går om du verkligen vill".

Du får lov att noga förklara skillnaderna i konstruktion och egenskaper hos motionscyklar, racercyklar, mtber, crosscyklar osv. Till slut kommer din partner att gå med på att du "väl" behöver en cykel till.

Här har vi alltså en situation mycket typisk för den nya samlaren. Han eller hon börjar med två cyklar, eftersom partnern åtminstone hjälpligt accepterar argumenten om att två cyklar är nödvändiga. Efter den andra cykeln kommer din partner att avfärda alla argument om du behöver ytterligare en cykel med en djup suck och himlande ögon. Vi talar nu bara om den tredje cykeln, kom ihåg det. Om ert förhållande är nytt, kan djupa suckar och himlande ögon verka som allvarliga hinder, men så är det faktiskt inte. Köp den tredje cykeln och ta hem den. Suckarna och himlandet upphör efter ett par dagar. Nu kommer kraftprovet - den fjärde cykeln.

Vid blotta nämnandet att du behöver en fjärde cykel, kommer din partner att hoppa förbi suckandet och himlandet för att i stället direkt börja räkna upp dina karaktärsbrister, dina perversa infall och samtliga synder du begått till dags dato. Din partner kommer att dra upp sådant som behovet av pensionssparande, den där obetalda elräkningen osv. Uppräkningen av era ekonomiska vedermödor avslutas antagligen med "Och så hade du tänkt köpa en cykel till!" Sarkasmen studsar runt i rummet som kulblixtar.

Den fjärde cykeln är tuff, och ställd inför angrepp som det ovanstående kan man frestas att smyga hem cykeln. Det vore emellertid ett misstag. Din partners vetskap om att du köpt en fjärde cykel, är själva grundstenen i strategin för den fortsatta utvecklingen av cykelsamlingen. Ty när du köpt cykeln och tagit hem den, kommer din partner att skaka på huvudet och säga "Jag begriper inte vad du ska med alla de där cyklarna till". Notera att partnern inte säger "de där fyra cyklarna" utan istället det vagare "alla de där cyklarna". Framledes kommer din partner att betrakta din cykelsamling som en enhet, inte som bestående av enskilda cyklar.

För att till fullo inse värdet av detta, föreställ dig att din partner ser på din samling och uppgivet säger "Du och alla dina cyklar...", kanske även med ett blekt leende. Vad partnern undgår att notera, är att det nu finns fem cyklar! Bara den psykologiska barriär som finns vid den fjärde cykeln har passerats, kan cykelsamlingen utökas i det oändliga utan att partnern märker det. Du måste förstås använda lite sunt förnuft och inte lägga till alltför många cyklar på en gång. två-tre om året borde gå, om du sprider dem tidsmässigt.

Denna strategi har en fallgrop - cykelförrådet. Även om din partner aldrig kommer att räkna cyklarna, kommer hon/han att lägga märke till antalet lediga platser. Se alltså alltid till att det finns tre lediga cykelställplatser, även om din samling sväller från fyra till fyrtio cyklar. Välj en förrådsmetod, som tillåter dig att stegvis utöka förrådet och alltid ha tre väl synliga, lediga platser. Det fungerar!


Men hur ska man få hem alla dessa cyklar utan att partnern märker något, frågar du kanske. Faktiskt är det helt OK att någon gång vart tredje år helt rättframt gå hem och säga: "Älskling, jag köpte en ny cykel."

"Jaharu", säger partnern, "man blir ju extatisk. Kan du berätta " - och nu är den sarkastiska tonen inte ens dold - " vad i hela fridens namn du ska ha den till, när du redan har alla de där cyklarna. De flesta av dem har du väl inte cyklat på ens en enda gång de senaste åren".

Cyklat dem? Jo, en partner kan vräka ur sig sådant. En partner kan finna det obegripligt att du behöver cyklarna för att du behöver dem. Att du vill ha cyklarna där, se på dem, ta i dem, polera och flytta runt dem ibland. En partner har svårt att först? att du måste ha cyklarna, även om du inte måste cykla på dem. Säg att "en cykelsamling är precis som den fria Naturen. Även om vi inte använder alltihop hela tiden, behöver vi veta att den finns där". Kanske tjänar det inte mycket till att komma med sådana förklaringar, men det skadar inte att försöka.
Alltså: Att bekänna den nakna sanningen om cykelköpen kan fungera i enskilda fall. Men varför chansa? Kör med din bästa lögn och få in cykeln i ditt utbyggbara förråd så fort som möjligt.

Märkligt nog finns det ett par riktigt bra lögner för att bortförklara köpet av en ny cykel.
"Tillfället", en klassiker, går ut på att du berättar för din partner att cykeln du just betalat 12 000 för i själva verket realiserades för 127:50! Om du möts av misstroendets höjda ögonbryn, dra till med att cykelförsäljaren hämtades av tre män i vita rockar just efter det att du avslutat ditt köp. Säj att du kunde ha köpt ytterligare fem sprillans nya cyklar för 500 spänn, men att du inte vill dra ytterligare fördel av den stackars mannens sjukdom.

"Snyftaren" kan fungera på yngre, oerfarna partners. Kom hem med glädjetårar rinnande nedför kinderna. Invänta inte frågor, utan berätta med flämtande entusiasm något i stil med:
"Titta, titta, en jobbarkompis sålde den här till mig. Den är precis likadan som den som Farfar gav mig på sin dödsbädd... jag glömmer aldrig hur Farfar rosslade fram att Här lille pojk får du gamla Bettan, varje gång du cykla på henne ska du tänka på allt kul vi haft ihop, lille pojk... Gud, så ledsen jag var när jag tvangs sälja Bettan för att betala mammas operation... Men nu har jag hittat en likadan! Det kanske till och med är samma cykel? Tror du det kan vara det, snälla, säg att det är gamla Bettan!"

Varning: Kör inte "Snyftaren" om du och din partner varit tillsammans mer än fem år. Det är plågsamt att se en person man älskar vrida sig i skrattkramper.

"Investeringen" är en gångbar lögn, om den förbereds väl. Ta i rejält, du kommer ändå aldrig att kunna leva upp till löftena. "Han där Kalle Bergström, det är en smart typ" säger du en dag. "Han köpte en klassisk Bianchi-cykel i stål och tr? för ett par tusenlappar. Tre veckor senare sålde han den för 300.000! Tänk om jag kunde få tag på en sådan cykel... Vi kunde sälja den när vi går i pension, köpa en villa nere på Rivieran och resa jorden runt för resten av pengarna!"

Sedan du använt alla dina lögner återstår bara en utväg. Du får ta dig samman, kavla upp skjortärmarna och bestämma dig för att göra det du antagligen skulle ha gjort från första början: Smuggla in cyklarna i huset. Här är några användbara smugglarknep:

? Tårtan: Du säger att du ska på en kamrats födelsedagsfest. Det har blivit din uppgift att ta hand om den speciella, cykelformade tårtan.

? Lampan: Skaffa en hemsk lampskärm och sätt fast den på cykelns fördäck. Säg "Titta älskling, jag hittade en fantastisk lampa till vardagsrummet!" Din partner bleknar och ser ut som om hon/han svalt en vattenmelon. "I h-e heller, aldrig i mitt vardagsrum! Ta ut den till ditt förråd och låt mig aldrig behöva se åbäket igen!"

? Lånet: En god vän dyker upp vid din dörr och säger, med ljudlig stämma: "Tack för lånet av cykeln, här får du tillbaka den. Säg till när jag kan göra dig en gentjänst!" Detta knep kräver dock pålitliga vänner. En gång körde jag Låneknepet, men fick inte se cykeln igen förrän en månad efter Mallisveckan.

? Reservdelarna: Ta isär cykeln och bär hem den i vanliga ICA-kassar. Nämn sådär i förbigående att du hittade lite småprylar i cykelverkstadens skrotbinge. Denna teknik är inte förstås särskilt användbar för tandemcyklar.

Lycka till! Kom ihåg att priset för en bra cykel alltid är lägre än dess värde!


(Artikeln bygger på ett avsnitt ur boken "The Grasshopper Trap" av Patrick McManus. Avsnittet handlade om strategi och taktik för att kunna skaffa fler bössor, men byter man ut ordet "gevär" mot "kajak", upptäcker man att resonemanget kan användas även i det nya sammanhanget. Översättningen är tämligen fritt gjord ? Översättning och bearbetning Jens Marklund)

Anpassat för cyklar från ? Friedrich
 

SM-guuld, SM-guuuuld!

Bilder från Vetaran SM

Linjeloppen på Veteran-SM avgjordes på söndagen i Katrineholm. Det mycket väl genomförda arrangemanget (tack CK Ceres!) kröntes för Valhalls del med två SM-guld i H30 respektive D30 samt en fjärdeplats i H40.

Det första guldet tog Torgny Karlsson i H30 linjet på den fina men lättåkta banan i Katrineholmstrakten. Herrarna körde fyra varv på den 27 kilometer långa banan, sammanlagt 108 km, och CK Valhall hade flera cyklister med i hetluften. Det första varvet var Johnny Törnblom i Södertälje CK (heja, Johnny!) loss med en Degeberga-cyklist innan det stora startfältet (90 anmälda!) åkte ikapp. Därefter gick ett gäng på sex cyklister iväg och där satt Mats Blomberg med och drev på gubbarna. De hade mellan 40 sekunder och en minut länge och flera av våra åkare var högt upp och bromsade med Matti och Micke som de två stora klossarna. Inför sista varvet gick klungan ikapp dem ändå och det var samlat inför spurten. 

Några åkare försökte gå loss, bland annat Matti (som dumpade en av sina tre stora saftflaskor, då vet man att han menar allvar...) och Mats i en stenhård attack 6 kilometer före mål. Men tempot var så uppskruvat att ingen fick några luckor. Inför spurten var alla Valhallare högt upp i klungan och det bildades två fronter som tog vind, kul särskilt att se Robert Engström från vår Göteborgsektion så långt fram - han klämde in sig på en tiondeplats i spurten men fick ingen placering av måldomarna. Det var Göran Svensson från Gottne som gick fram först, lite avvaktande i vinden, men han lyckades aldrig svara på den stenhårda och tidiga attacken från Torgny som kom som skjuten ur en kanon. Ingen annan hängde med och det var bara för övriga att slåss om andraplatsen. Torgny hade 2-3 meter över mållinjen! 

Den andra medaljen tog Anna Holmström i D30 efter ett avvaktande lopp i den samlade damklassen. Det var först på det sista varvet som en avgörande attack från favorittippade Ann Sofie Sköld, D30 tempovinnaren, efter banans enda backe, triggade Anna som ensam gick ikapp Ann Sofie sex kilometer innan mål. De två körde sedan stenhårt partempo in till mål. De sista kilometrarna var det nästan bara Anna som arbetade och det verkade som Sköld sparade sig inför spurten. Men ett par hundra meter innan mål la Anna in en växel till och körde helt sonika ifrån Sköld och vann med två sekunder före Luleåcyklisten. Den jagande klungan var bara ytterligare några sekunder efter. En styrkeuppvisning av Anna som var så trött att hon inte orkade lyfta händerna när hon korsade mållinjen...

Grattis också till Lars Liberg som tog en fjärdeplats i H60-klassen i sin första cykeltävling. Han var långt fram i den avgörande klungspurten trots att han innan loppet sa att en spurt inte skulle passa honom!