Granheds 2-dagars - veterancyklisternas eget Woodstock
Det var i trakterna av Harpsund jag tyckte mig se skymten av statsministerns kroppshydda, lufsande i blåbärsskogen. Jag tyckte mig också se en kvinna som svettig och irriterad försökte följa mannen som likt en björn tog sig fram i vegetationen. Men eftersom inte Göran Perssons två säkerhetsvakter fanns i närheten så tog jag det hela för ett fantasifoster. Uffe, som satt vid ratten, hade innan kommenterat hur statsministern alltid tycktes bli filmad i nåt slags grodperspektiv för att se större och mer landsfaderlig ut. "Det är möjligt att han styr upp kamerorna på det viset, men i verkligheten är han inte längre än 1.81, plus minus en halv centimeter", sa jag viktigpettrigt och genomfors av några tarmrörelser. Något som fick mig att som vanligt innan en tävling fundera över hur jag skulle hitta en mugg och få tag i nummerlapparna, om man nu fick få tag på dem överhuvudtaget.Vi var alltså på väg till Granhed, en liten by mellan Flen och Hälleforsnäs i Sörmland, där en ny och liten cykelklubb för andra gången stod som arrangör för en etapptävling med tre olika discipliner. Mina intryck av förra årets upplaga var att de inte bara hade en av de finaste och mest omväxlande banorna utan också en av de bäst arrangerade tävlingarna jag deltagit i. En tävling som, om den fortsätter, kan bli ett Mecka eller ett Woodstock för alla cykelfantaster i veteranåldern.
Väl framme fann jag snabbt den enda bajamajan, och det var ingen kö! Nummerlapparna hade Stefan och Anna tagit hand om och de stod parkerad intill oss. Bingo! Men är det ändå inte dags att skrota systemet att dela ut nummerlappar i ett enda kuvert till alla klubbens startande?! Jag har tävlat i triathlon och löpning och aldrig mött den dumma kuvertidén tidigare. Det finns nog ett otal exempel på hur folk stressat runt och letat efter nummerlappar på parkeringar samtidigt som de haft en miljon andra saker de måste hinna med, som fix med utrustning, uppvärmning eller stå i toalettkö med en massa andra kolhydratladdade cyklister med vrålande magar. Argumentet att kuvertidén är smidigare för arrangören är tveksamt, då det också måste ta mycket tid att stoppa ned nummerlappar i kuverten. Lägg ned kuvertidén och inför individuell nummerlappsutdelning!
Tempobanan var en av de mest krävande jag kört, men också en av de finaste och roligaste. Jag tycker om tempo, åtminstone om banan har viss variation i form av svängar eller kupering. Här fanns rätt långa och sega backar, de tuffaste omkring vändpunkten och dessutom vackra omgivningar. Backar och vind (byig motvind till vändpunkten) gjorde att farten varierade snabbt hela tiden, från 50 till knappa 30 km/h. De sista fem kilometrarna kändes dock som om de var engelska Miles. Och det var då självplågaren i mig började få nog och började obönhörligen gnälla ett irriterande mantra som jag kände igen från mina barn när vi åkte bil: "är vi inte framme snart?" Värt att veta om denna första etapp var att Anna vann D-30, att David körde in som tvåa i H-30, att Fiffi tog hem den något mystiska sportklassen, båda på cirka 39 minuter, att Uffe gjorde ett bra lopp och kom in som femma i H-40, men ändå tre minuter efter den norrländska hårdingen och skoterfantomen Thomas åberg (37.02). Själv gjorde jag ett godkänt lopp, distanserad av den gode åberg med 4.40. För resultat se Granheds IFs webb, http://granhed.net/granhedsif/.
Efter avrullning eller nedrullning eller vad man ska kalla det började dagens verkliga ansträngning. Packa ihop alla 666 prylar och göra sig klar för dusch, lunch och det kommande GP-loppet. Jag blev tvungen att mer eller mindre tömma Uffes rymliga bil för att hitta min gaffel (och då pratar vi inte framgaffel, utan besticket gaffel) som av någon underlig anledning letat sig in i verktygslådan under ett tubdäck. Sen var det Uffes tur att leta sitt miniverktyg. Samma procedur följde: en tömning av bilen. Efter många minuters tröstlöst letande visade det sig att det lilla verktyget gått och lagt sig under en hjulväska. Konklusioner kolon: man har blivit 40, alzeimern kommer smygande och man behöver hjälp. Vi i CK Valhall måste därför trygga tillväxten i klubben och bygga upp en ungdomsverksamhet där småfolket får följa med de äldre som servicepersonal under tävlingarna och bli inskolade den hårda vägen. Nu är det sagt, jag kan gå i bräschen och börja med mina egna barn.
Tiden fram till GP-loppet tillbringades i en park i Hälleforsnäs. Ätning av den obligatoriska pastasalladen, sovning på gräsmatta, provkörning av GP-banan och diskussion hur man ska träna för att bli så oerhört stark i tempo som Åberg, Gingsjö, Troell och den nye tempohästen Bill Kronqvist m fl. Hur göra? Sova med trainern om natten, ha tempohjälmen som nattmössa, träna styrketräning året runt eller vad? Vi diskuterade också hur vi i H-40 skulle kunna eliminera Thomas Eriksson , Västerås, som ryckt åt sig en ledning med 1,5 minut före Ulf; Åberg skulle inte köra alla tre etapper och var därför borta ur sammandraget.
GP-banan var ny för i år. Istället för att åka inne i Hälleforsnäs city (eller nåja, ortens mer centrala delar) gick varvet igenom ett semindustriellt område och vidare in i ett villaområde. Ganska tekniskt emellanåt, men inte med en lika krävande backe som förra året. Målrakan var enligt Örjan 615 meter, plus minus några meter och det visade sig råda en kraftig motvind på upploppet. Eftersom H-40 och sportklassen skulle köra ihop hade vi gemensamt taktiksnack med Fiffi och Rytz. En tanke var att spara Ulf inför en utbrytning och samtidigt ha koll på att Thomas Eriksson inte gick iväg själv, eller framförallt att han på ett eller annat sätt lämnades därhän.
Första varvet gick fort som vanligt, nån Falkenåkare stack iväg som ett skott. På andra varvet kom Fiffi loss med Rytz, Åberg och nån ytterligare. Utbrytningen hade cirka 15 sekunder i många varv för att senare utökas till det tredubbla i mål. Däremellan gjorde Örjan ett otal försök att komma loss, men det visade sig att Örjan (alias Jens Voigt eller Houdini) under säsongen gjort sig ett namn som en veritabel utbrytarkung och att de andra åkarna därför reagerade blixsnabbt och gav honom minimalt med tid att gå loss. Thomas Eriksson var dessutom urstark. Han gick med, han gick iväg själv och ha körde i kapp utbrytningar. I slutet av nästa sista varvet kom Ulf loss med en CK Ceres kille och fick ett litet avstånd. Bakifrån klungan såg det inte ut att vara tillräckligt och det åts mycket riktigt opp strax innan upploppsrakan. Trots motvind gick det fort, och de som dragit upp spurten tidigt fick betala för det. Den på sportspråk omutlige Thomas Eriksson tog hem spurten. Ulf kom in som femma, Örjan strax efter, jag elva och Friedrich några ytterligare placeringar bakom. Rytz vann sportklassen och Fiffi blev tvåa. I H-30 gjorde Patrik en bra insats och blev trea efter att har varit i utbrytning med två Brudpigor. Anna blev tvåa, men behöll fortfarande i ledningen i D-30.
På hemresan testade Ulf hur många liter reserven egentligen rymmer. Betydligt mindre än tio visade det sig. Då är det en lycka att vara cyklist och ha cykel på taket! Det är inte alla dagar man tar sig friheten att cykla på motorvägen med en reservdunk i handen.
Tröttheten på söndagmorgon påminde om en bakfylla och det skulle krävas en del kaffe för att uppbringa energi för ett 100 kilometer långt linjelopp. Framme i Pinemoore (english, ladies and gentlemen) tog Fiffi tag i taktiksnacket. Hård lagtempokörning rån oss där det är kantvind. Vi spar Uffe så länge som möjligt. Kör offensivt för att trasa sönder startfältet.
Kaffet började verka lagom till start och de ihärdiga gäspningarna upphörde. Nu var det dags för fem varv på en 20 kilometers bana. De första fem, sex kilometrarna gick på småkuperade, slingrande vägar genom skog där sikten fram till en eventuell utbrytargrupp inte skulle var mer än 50 meter. Men istället visade det sig att attackerna kom på det längre partiet där bansträckningen var flackare och öppnare, där också där kantvind rådde. Den för vindeksemorädde Örjan var loss ute på flacken redan på första varvet. Friedrich, Thomas och Fiffi jobbade också hårt. Sen gick banan återigen in på mer kuperade vägar innan varvning. På det andra varvet körde vi enligt taktiken och gick upp och körde hårt i kantvinden. Men Thomas Eriksson lyckades bryta sig in och sätta sig på sjätte hjul.
På tredje varvet kom Fiffi loss med en Brudpiga som vi i efterhand förstod var en H-40 kille, men som låg längre bak i sammandraget. Duon fick snabbt en minut och tempot och attackvilligheten i klungan sjönk. Och det som brukade hända i ett längre linjelopp skedde, det blev lite halvtråkigt. I början av fjärde varvet fick vi väja för några söndagscyklister som vägrade att gå åt sidan. Den mest voluminöse av de fyra låg på rulle efter en kostymklädd och hårt ansträngd man. Jag kunde svära på att han hade en snäcka i örat. Ett fasligt skrapande av ett stänkskydd från den icke dragvillige ljöd i granskogen. På pakethållaren fanns en korg full av svampar. Jag sökte Uffes blick för att han skulle notera vår regeringschef, men hans uppmärksamhet var riktad mot Thomas Eriksson som något oväntat försökte gå loss. Gick loss gjorde också vår statsminister, vek av från vägen och slängde cykeln med drivpaketet mot marken och flög in i skogen för att plocka en smörsopp. Jag tryckte i mig en gel, en halv flaska Maxim spetsat med coca-cola, en så kallad Mogrenare, och nyktrade till.
Det sista varvets sista tredjedel blev något mer fartfylld och inför spurten lyckades jag placera mig i god tid. Jag låg på femte hjul i ett utdraget fält en kort bit från mål, som gick i uppförsbacke. Men det räckte inte. Så småningom forsade folk förbi i en strid ström och jag blev inte bättre än elva i mål. Fiffi hade hängt av Brudpigan och tog också hem totalen före Ryzzland. Thomas Eriksson vann H-40 före Håkan Dorsch, som kört bra på tempot, men som vi trott skulle tappa på GP och linjeloppet. Uffe blev därför trea i H-40, jag åtta, Örjan nia och Friedrich, som oturligt punkterat på fjärde varvet, blev 23:a. Carl-Johan spurtvann H-30 på ett upplopp som gjort för honom. Anna tog också spurten i sin klass och därmed också totalen. David fick se sig nedputtad till en tredjeplats med endast två nesliga sekunder efter att Jan Jakobsson kommit tvåa i en utbrytning.
På vägen hem, nära Harpsund, möte vi några marinblåa Volvobilar med tonade rutor. Den här gången var det ingen hallucination. Ministrar på väg till Harpsund för regeringens årliga kickoff. Om det var sista gången på ett tag för HSB och hans gäng återstår att se den 17 september. Men till Granhed var det inte sista gången som cyklister vallfärdade. Nästa år kommer det t roligtvis ännu fler.
Joachim Pettersson