Ariany, Mallorca av Matti Scheffer
Jag och Micke Ström försvarade Valhalls färger i en tävling i Ariany på Mallis idag (de andra som hade tänkt tävla åkte hem igår eller idag).Som omväxling (i år) visade sig solen och vädret från sin bästa sida när vi rullade de dryga fem milen mot Ariany tillsammans med Daniel från CK Uni, Jesper från Norrtälje och några från Motala och Värnamo (på tävlingen dök det även upp cyklister från Örebrocyklisterna, Mölndal, MA Speedwear, Almby mfl). Vi kom fram i god tid, registrerade oss (ca 80-90 startande?) och väntade på ambulanserna till karavanen... Ca 14.30 kom vi iväg på de 2x45 kilometerna. Man fick en chans att värma upp lite när klungan drog iväg i utförsbackarna från Ariany, i 78 km/tim...
Det var något oroligt i klungan den första milen. Det kändes ungefär lika strukturerat som en klass dagisbarn i pulkor utför Kråkbacken, och följdriktigt fick förste man syna asfalten redan efter någon kilometer när han körde på Daniels bakhjul. Redan ett par km senare var det dags igen. Ett par cyklister framför mig gjorde någon en strategisk sidoförflyttning en halvmeter åt vänster utan att förvarna de bakomvarande. Förste man hann väja och jag också, men inte han som låg på min rulle. Han började tugga på mitt bakhjul men tyckte nog att det var svårsmält så han gav sig på min vänstervad med sitt framhjul istället, i 45-50 km/tim. Det var en ny erfarenhet, som jag hade kunnat vara utan. Efter några sekunder gjorde han en saltomortal ner i diket medan jag kom undan med två decimeterlånga bortslitna hudstycken på vaden...
Det var väldigt ryckigt och jag försökte gå med några utbrytningar, men ingen fick större lucka än 20-30 m. Spanjorerna skrek hela tiden. Jag förstod det som att de tyckte att alla skulle gå på allting, men det kan bero på mina minst sagt begränsade spanskakunskaper... Efter halva första varvet tystnade dom i alla fall och det tog en stund innan jag förstod att de dominerande spanska lagen fått iväg en utbrytning som de var nöjda med. Cirka 10-15 cyklister hade fått 100 meter. Det gjordes några försök att gå ikapp och även att köra in utbrytningen, men det såg ut som att den skulle gå hem. Vid varvningen klockade jag avståndet till ca 40 sek och klungan var oorganiserad. Men efter varvningen fick klungan upp farten och samarbetet tillräckligt för att börja ta in på försprånget, och i några längre platta partier och utförslöpor lyckades vi köra in utbrytningen som då utökats till ca 30 man och verkade meningslös.
Nya utbrytningsförsök gjordes utan att få någon större lucka. Jag gick med i några där den till synes dominerande spanska klubben var representerad, men utan resultat.
Micke hade tagit det lugnt på första varvet men låg nu högt upp och bevakade, men han hade bestämt för att i första hand satsa på spurten.
Med ca 35 km kvar till mål försökte bla ett par svenskar skapa en utbrytning och jag gick ikapp på hjul, men vi hade inte mer än några tiotals meter till klungan så jag trodde att det skulle gå ihop igen. Men det blev någon form av oorganiserat samarbete där några försökte bevaka de bakre delarna av utbrytningen... och efter en stund var vi nio man som fått en ordentlig lucka och samarbetet blev bättre. En kille från MA Speedwear Borås verkade vara bland de starkaste och en f.d. (fick jag höra efteråt) Mälarenergikille (i en helt annan tröja) körde också bra, förutom några spanjorer från de större lagen. Med ca 1 mil kvar kom cirka nio man till ikapp och vi höll precis undan in i mål. Mina ben dog i den sista branta backen innan spurtvarvet (1,5 km från mål) och jag rullade in sist i utbrytningen. Jag tror att killen från MA Speedwear vann, men jag är inte säker.
Micke stack loss med ett par spanjorer i sista backen. Några stycken kom ikapp på det 300 m långa sega upploppet, men Micke tog tredjeplatsen i klungspurten.
Nöjda med vår tävlingsdebut under träningslägret började vi rulla hemåt, men stannade för fika i Sineu (9 tim efter frukost). Vi beställde in ett gäng "grande bocadillos" (måttade med armarna utsträckta), cafe con leche, cafe solo, coca cola, sockerkaksbitar och agua. Eller som Micke uttryckte det: "Det här är överlevnad". Till slut var jag tillbaka på hotell Roc Baranquilla efter 21 mils cykling. Då tyckte jag att jag förtjänat en grande portion färsk pasta med sås på serranoskinka, creme fraiche, lök och vitlök, samt parmesanost. Nu är det dags att sova. Hur var planeringen för morgondagen nu igen? Sa Calobra? Hmmm...